Lobbyismen

Lobbyismen

Vad är det som påverkar hur en EU-parlamentariker röstar? En lång process av internt partiarbete, lyhört lyssnande bland folk på skolor och arbetsplatser samt idogt läsande av lagförslag och utredningar. Jo, allt det är sant. Men det finns en dimension till. Lobbyisterna. Enligt EU-kommissionen kan lobbyism definieras som: »verksamhet som drivs med målet att påverka utformningen av politiken och den politiska beslutsgången inom EU:s institutioner« (EU-kommissionen, KOM(2006)0194, 3/5-06).

När jag i fjol kontrollerade saken var drygt 3 000 lobbyister registrerade i EU-parlamentets register. Det innebär att det går nästan fyra lobbyister på varje parlamentariker. Så mycket till register kan man inte kalla det. Namn och adress samt undertecknande av en allmänt hållen uppförandekod räcker för att man ska få ett passerkort och kunna gå in och ut i parlamentets lokaler. I hela Bryssel finns det minst 10 000 personer som är anställda som lobbyister utspridda på 3 000 olika lobbykontor, enligt EU-kommissionen (SEC (92) 2272). Den uppskattningen gjordes 1992. Idag kan man vara rätt säker på att antalet inte har minskat.

Märker vi då av lobbyisterna så mycket som man kan tro? Jo, det kan man lugnt säga. Varje dag formligen översköljs vi av inbjudningar till cocktails, luncher, hearings, briefings, middagar och annat som arrangeras av stora företag eller av de firmor som de uppdragit detta åt. På samma sätt är det en uppsjö av positionspapper, pressmeddelanden, rapporter och andra dokument där olika intressegrupper har skrivit ned sina ståndpunkter. Allt sådant kan jag tycka är ok. Det är upp till oss politiker att sålla agnarna från vetet. Men det går inte att komma ifrån att politisk påverkan inte är något rättvist spel. Enligt Corporate Europe Observatory (CEO) härrör 70–80 procent av alla lobbyister från industrin och företagen. Journalisten Mats Engström skriver i sin intressanta Maktkamp Europa att 70 procent av lobbyisterna kommer från industrin. De återstående representerar fackliga organisationer, konsumentintressen, miljörörelsen, biståndsorganisationer, djurskydd och – inte att förglömma – den något svårplacerade gruppen regioner och kommuner.

Några av de största lobbyorganisationerna på industrisidan är:

Organisation/Antal anställda
CEFIC (kemiindustri) / 80–120
COPA/COGECA (jordbruk) / 55
EFPIA (läkemedel) / 34
Euroelectric (el) / 30
ACEA (motorfordon) / 25
(Engström, 2006, sid 20)

Även om de ovanstående är lobbyorgan som inte främst fokuserar på vänsterpartister ser jag dem regelbundet. CEFIC var i synnerhet väldigt aktiva under Reachprocessen. När de träffade mig underströk de särskilt de stora riskerna för arbetstillfällena med en alldeles för strikt kemikalielagstiftning.

Duktiga lobbyister

COPA/COGECA – där svenska LRF är medlemmar (och sitter med i styret) – är erkänt mycket skickliga jordbrukslobbyister och verkar ständigt för höjda subventioner och överlag mer pengar till jordbruket. Jag upplever dem som omoderna på så sätt att de skyr miljölagstiftning och hårdare krav på till exempel kemikalieanvändning i jordbruket. Tyvärr var de skickliga i att vattna ur kraven på jordbruket i den klimatresolution som EU-parlamentet antog i februari i år. Jag hade bland annat varit drivande i kraven på åtgärder mot köttindustrin. Inför omröstningen hade COPA/COGECA möten med EU-parlamentariker (mig bad de inte att få träffa, trots att det var jag som förhandlade för vänstergruppen) och skickade ut förslag på hur vi borde rösta. Tyvärr var de framgångsrika, kraven på köttindustrin föll, liksom flera andra viktiga krav på jordbruket.

ACEA lobbade hårt inför antagandet av klimat- och energipaketet. Tyvärr fick de igenom det mesta av vad de ville när det gäller kraven på bilindustrin. Det som ursprungligen var måttfulla krav på biltillverkarna, till exempel att bilarna bara skulle få släppa ut 120 gram CO2/km blev så urvattnat att vi i vänstergruppen till slut röstade emot hela förslaget.

Just nu håller EU:s kosmetikadirektiv på att ses över. Det finns massor av viktiga frågor att ta hänsyn till. Kosmetika och hudvårdsprodukter är ju något som alla på använder i större eller mindre omfattning (tvål, tandkräm med mera ingår också). Jag förhandlar för vänstergruppens räkning. Inte minst de så kallade nanopartiklarna är en viktig fråga att komma tillrätta med. Nanopartiklar är i praktiken ingredienser som är så små att de är svåra att upptäcka. UV-filter som skärper skyddet mot solen är ett sådant exempel. Zinkoxid och titaniumdioxid är två andra exempel som påverkar konsistensen och funktionerna hos en salva. Samtidigt vet man att nanopartiklar kan tränga igenom skinnet, påverka blodet och till och med hjärnbarken. Det finns över 800 nanopartiklar på marknaden. Ytterst få är kontrollerade och med dokumenterade egenskaper. Principen om »no data, no market«, som etablerades under Reach, lyser med sin frånvaro.

Kosmetikaindustrin tycker inte att man behöver några speciella åtgärder mot nanopartiklarna. Tyvärr har de fått gehör hos EU-kommissionen som inte införde några informationskrav om nanopartiklar i förslaget till revidering av kosmetikadirektivet. Konsument- och miljörörelsen är däremot mycket oroliga. Båda krafterna lobbar på oss EU-parlamentariker. Om vi reducerar det till en strid mellan de två starkaste aktörerna på vardera sidan ser vi COLIPA på den ena sidan och den europeiska konsumentorganisationen, BEUC, på den andra.

COLIPA står för The European Cosmetics Association och representerar de stora kosmetikaföretagen i Europa, Colgate Palmolive, L’Oréal, Procter & Gamble, Unilever, Chanel med flera. Och det är inte så förvånande att de är duktiga lobbyister. De har nämligen 20 personer heltidsanställda på sitt lobbykontor i Bryssel. Utöver detta har de konsulter som också verkar som lobbyister för COLPIA.

BEUC har visserligen ett trettiotal anställda och är en av Bryssels absolut största påtryckare som inte står på industrins sida. Men de har bara en person som arbetar med kosmetikafrågor. Hon är visserligen väldigt duktig, men mot 20 heltidsanställda lobbyister samt kontrakterade konsulter blir spelplanen förstås ojämn.

Avtryck i förslagen

Annars kan man nog spåra lobbyisternas tydligaste avtryck hos de ändringsförslag som vi EU-parlamentariker formulerar när vi arbetar med våra ståndpunkter på förslag från kommissionen och ministerrådet. Vill man till exempel ändra innehållet i förslaget till hur bilarnas utsläpp ska minska är det just den rapporten som man skriver ändringsförslag till. Där är alltid lobbyisterna skickliga på att skriva exakta formuleringar som EU-parlamentarikern helt enkelt bara kan sätta sitt namn under. Volvo och Saab var exempelvis skickliga i att övertyga Moderaternas Gunnar Hökmark och några andra ledamöter på högerkanten om att lämna in deras ändringsförslag som skulle ge stora fördelar för deras etanolbilar. Dessvärre gick det också igenom i miljöutskottet (där Hökmark inte ens är medlem). Tack vare det franska ordförandeskapets ljumma intresse för etanolsubventioner blev Volvo-Saabtexten rätt urvattnad när den till slut röstades igenom i hela EU-parlamentet.

Den som var ansvarig för hela bilbetänkandet (som röstades igenom i december 2008 som en del av klimatpaketet) var den italienske socialdemokraten Guido Sacconi. Jag förhandlade för vänstergruppen. Vid ett möte i slutskedet av förhandlingarna föreslog han att biltillverkare som producerade färre än 13 000 bilar per år skulle undantas från hela lagstiftningen. Som av en slump var det just det tak som det italienska bilföretaget Ferrari hade för sin produktion. När jag och liberalernas Chris Davies påpekade detta blev han illröd i ansiktet och avlossade en svavelsosande svada på italienska så snabbt att tolkarna inte hann med. Det var uppenbart att det var en känslig punkt. Hans förslag röstades glädjande nog ned i miljöutskottet.

När vi skulle rösta om klimatpaketet i miljöutskottet hade en tysk och en finsk EPP-ledamot, Karl-Heinz Florenz och Eija-Riitta Korhola, lagt fram textförslag för att urvattna hela paketet. Kruxet var bara att förslagen hade skrivits av den europeiska stål- och järnlobbyn, Eurofer, något som avslöjades av miljönätverket Climate Action Network. Jag jämförde sedan själv ursprunget från Eurofer (som jag lyckades komma över) med det som EPP-ledamöterna hade skickat in och kunde konstatera att de stämde överens ordagrant. Tack och lov gick texten inte igenom.

Svenska lobbyfirman Kreab var desto mer framgångsrika i sina lobbyinsatser mot klimatpaketet. På uppdrag av polska kolintressen verkade de för uppluckring av kraven på polsk energiproduktion. När klimatpaketet till slut klubbades i slutet av 2008 var det också precis det de fick igenom. Polen och flera andra öststater kommer att få gratis utsläppsrätter. Man lyckades också få igenom en vid definition av så kallat kolläckage, vilket innebär att polska och europeiska företag inte kommer att drabbas av Europas klimatambitioner om inte konkurrentländerna gör liknande åtaganden (30).

Politiker och lobbyist samtidigt

Ibland behöver inte ens industrin lobba för att EU-parlamentariker ska lyfta upp deras ändringsförslag. Inte alltför sällan är lobbyisten och politikern samma person. I rapporten Too Close for Comfort? av brittiska SpinWatch (July 2008) avslöjas hur en lång rad EU-parlamentariker har tunga uppdrag för industrin samtidigt som de innehar sina politiska poster.

Några exempel:

Den tyske juristen och EU-parlamentarikern Klaus-Heiner Lehne har varit en av parlamentets mest uttalade förespråkare för införandet av mjukvarupatent på programvaror för datorer. Lehne är också delägare i advokatbyrån Taylor Wessing som särskilt ger rådgivning i frågor som rör »patentstrategi i mjukvarusektorn«.

Skotske John Purvis (EPP) är känd som en ihärdig förespråkare för bioteknik och var 2001 rapportör för EU-parlamentets rapport om framtiden för bioteknikindustrin. Samtidigt är han delägare i företaget Life Science Capital LLP med stora investeringar i biotekniksektorn.

Malcolm Harbour är brittisk konservativ ledamot och delansvarig för EU bränslekvalitetsdirektiv. Samtidigt som han varit EU-parlamentariker har han också suttit i ledningen och varit aktiv rådgivare för billobbyorganet International Car Distribution Programme, där flera av de största bilföretagen är representerade, till exempel BMW, Daimler, Fiat, Ford, Renault och Volkswagen. Uppenbarligen har Harbour också ett stort personligt bilintresse. Sedan 2004 har han kört lånebilar från Jaguar, Rover, Ford, Peugeot, BMW, Land-Rover, Toyota och Alpha Romeo, enligt Spin Watch.

När brittiska Caroline Jackson (EPP) lade fram sin rapport om EU:s avfallsdirektiv, i december 2006, var hon fortfarande rådgivare för avfallsföretaget Shanks.

Jag har alltid undrat varför konservativa Eija-Riitta Korhola envisas med att vid varje givet tillfälle föra fram kärnkraftens förträfflighet. Det finska nyhetsmagasinet Vihreä Lanka avslöjade det i september 2007 (refererat i Spin Watch). Under valrörelsen 2004 tog hon nämligen emot ekonomiska bidrag från den finska kärnkraftsindustrin. Hur mycket har hon inte velat avslöja, enligt tidningen.

Även svenska EU-parlamentariker kan sitta på flera stolar. Socialdemokratin Göran Färm är inte bara EU-parlamentariker, han är också delägare i och sitter i ledningen för kommunikationsföretaget Rådhusgruppen. Moderaternas EUparlamentariker Gunnar Hökmark är också vice ordförande i European Enterprise Institute.

Ett annat exempel på det intima samarbetet mellan storföretag och politiker är EU parlamentarikernas talrika utåtriktade verksamheter tillsammans med företag och dessas lobbyorgan. I EU-parlamentet kan en parlamentariker kostnadsfritt nyttja parlamentets lokaler och andra faciliteter. Påtryckargrupper arrangerar därför så ofta de kan evenemang i samarbete med enskilda parlamentariker. Jag har inget principiellt emot att göra detta om det är för ideellt drivna organisationer utan kommersiella intressen. Jag har också flera gånger arrangerat seminarier och hearingar med olika folkrörelser. Men det blir märkligt och direkt stötande när EU-parlamentariker
erbjuder sina tjänster till rent kommersiella ändamål.

En svensk ledamot lät till exempel arrangera ölprovning tillsammans med de europeiska bryggeriernas lobbyorgan. Andra ledamöter har bjudit in till vinprovning med vintillverkare, ostprovsmakning med ostföretag eller choklad- och kexätande med det europeiska branschorganet för choklad och kex (jo, det finns ett sådant). Det är en sak att bjuda in industrin till en debatt, men en helt annan att erbjuda dem en av Europas främsta utställningslokaler för att marknadsföra sina produkter. Man kan lugnt säga att många EU-parlamentariker har svårt att göra den gränsdragningen.

Expertgrupperna

Lobbyismen är förstås ett stort demokratiskt problem. Men jag undrar om den institutionaliserade lobbyn inte är ännu värre. Vad är nu det? Jo, inom EU-systemet finns system med så kallade expertgrupper. Både ministerrådet och, i synnerhet, EU-kommissionen håller sig med sådana. En expertgrupp är mycket mer än de remissorgan som vi är vana vid från svensk horisont. Expertgrupper används för konsultation och som bollplank, men till skillnad från hur det fungerar i Sverige är de också med och utformar lagförslaget innan det skickas iväg från kommissionen.

Tidigare var det helt omöjligt att ens få vetskap om vilka expertgrupper som fanns och hur många de var, men efter påtryckningar från EU-parlamentet (och jag vågar säga EU-kritiker i parlamentet) har kommissionen nu medgivit att det finns omkring 1 000 expertgrupper inom kommissionens system. Kommissionen skyltar numera också med att man har lagt upp en förteckning över alla expertgrupper på sin hemsida. Senast jag tittade fanns det 985 stycken. Men den som går in och tittar på kommissionens webbplats för expertgrupperna ser att de flesta endast är registrerade med namn och vad de har för arbetsområde. Det står inte vilka som ingår och exakt vilket lagstiftningsarbete man utför (i den mån man gör det).

När jag flög till Bryssel träffade jag en svensk kvinna som ingick i en expertgrupp som hade i uppdrag att se över beskattningen av aktier och värdepapper i medlemsländerna. De hade arbetat i över två år med frågan nu. Förhandlat fram och tillbaka och kommissionen var nu nästan färdig med sitt förslag. Inte förrän när kommissionen offentliggör förslaget ser vi parlamentariker det och har en möjlighet att påverka. Jag frågade henne om det ingick några konsumentintressen i gruppen. Det gjorde det inte. Hon såg som sin uppgift att driva de frågorna, vilket hon säkert gjorde efter bästa förmåga. Jag frågade också hur hon hade blivit utvald. Hon hade inte blivit föreslagen av den svenska regeringen, utan handplockad av kommissionen.

EU-kommissionen bestämmer alltså helt själv vilka som ska ingå i expertgrupperna och vilken befogenhet dessa ska ha. Konsument- och miljöintresset är så gott som alltid underrepresenterat, om ens representerat alls. Ett exempel är den så kallade AFC-panelen, inom EU:s livsmedelsorgan EFSA. Det är en expertgrupp som har till uppgift att bedöma riskämnen i livsmedel. Efter påtryckningar från media, bland annat Svenska Dagbladet, visade det sig att minst tio av de 21 ledamöterna hade ekonomiska band till livsmedelsindustrin.

Några av ledamöterna hade direkta kopplingar till företag som Nestlé, Monsanto och Kraft, och en stor del av dem var antingen medlemmar av eller konsulter för International Life Science Institute. ILSI grundades i USA 1978 av bland annat Coca-Cola, General Foods och Heinz och är ett lobbyorgan för världens största livsmedels-, läkemedels- och kemiföretag. ILSI har bland annat utmärkt sig genom att kritisera WHO:s rekommendationer att minska konsumtionen av socker och läskedrycker. Det skrämmande är att AFC-panelen bland annat har till uppgift att utreda de så kallade azofärgernas påverkan på hälsan. Azofärger var tidigare förbjudna i Sverige, men efter EU-anslutningen tvingades vi tillåta dem. Det känns knappast betryggande att frågan ska utredas av representanter som själva har intressen i att ge livsmedelsindustrin så fria händer som möjligt.

Det finns expertgrupper för varje tänkbart politikområde. För bilindustrin, integrationen av de finansiella marknaderna, djurförsök, gasproduktionen (fyra olika), flygtrafiken, statistiken för transporter på vägar, internet (fem olika), vin, sprit, ja så gott som alla områden har förärats en egen expertgrupp. Inom jordbrukssektorn finns exempelvis 62 stycken. I princip alla köttslag har sina egna expertgrupper; en för griskött, en annan för nötkött en tredje för kycklingkött och så vidare.

Ett aktuellt exempel är den så kallade högnivågrupp som EU-kommissionen tillsatte för att utreda finanskrisen. Den lämnade sitt förslag i februari och hade under arbetet bestått av åtta så kallade vise män. Genomgående för de vise männen är att merparten har varit direkt aktiva i företag som förvärrat finanskrisen, till exempel Lehmann Brothers och Citibank, eller har rekommenderat avregleringar och privatiseringar i sina roller som rådgivare. Det avslöjade organisationen Corporate Europe Observatory i rapporten Would You Bank on Them? Rapporten Whose Views Count? från Jordens Vänner pekar på ett liknande problem, att storföretagen är kraftigt överrepresenterade i kommissionens expertgrupper.

Ett problem eller inte?

Från högerhåll brukar det invändas att lobbyismen inte är något problem. Det är väl jättebra att alla har rätten att säga sin åsikt. Sedan kan vi politiker sålla mellan de olika särintressena, menade Christoffer Fjellner (M) i en debatt under politikerveckan i Almedalen sommaren 2008. Visst har han rätt i att det är bra med påtryckningar och folkligt engagemang. Men – och det försökte jag förklara under debatten – det är skillnad på särintresse och särintresse. Det är ingen slump att den absolut största delen av lobbyisterna i Bryssel representerar industri och företagsintressen. Politisk påverkan är helt enkelt inget rättvist spel. Har du pengar kan du köpa folklig påverkan. Har du inte det får du förlita dig till ideella krafter. Därför blir det lätt missvisande när man klumpar ihop alla påtryckare som »lobbyister« och »särintressen«.

Jag önskar att jag hade läst Barack Obamas »Att våga hoppas« innan den där debatten i Almedalen. I den skriver i alla fall Obama att:

»Jag har aldrig tyckt om termen ›särintressen‹. Den klumpar ihop ExxonMobil med murare och läkemedelsindustrin med föräldrar till handikappade barn. De flesta statsvetare skulle förmodligen säga emot mig, men som jag ser det är det skillnad på en näringslivslobby som enbart är ute efter ekonomisk vinning och en grupp likasinnade individer – textilarbetare, vapenentusiaster, krigsveteraner, familjejordbrukare eller vad det nu kan vara – som går samman för att hävda sina intressen; det är skillnad på dem som använder sin ekonomiska makt för att öka sitt politiska inflytande långt bortom vad deras antal föranleder och dem som helt enkelt vill slå samman sina röster för att påverka sina företrädare« (sid 128).«

Det är förstås det som är den avgörande skillnaden: försöken att köpa sig politiskt inflytande mot folkrörelser som gör gemensam sak. Trots att jag tydligt pekar ut de betalda kampanjerna som problemet ser jag stora problem att göra mer än att ställa hårda krav på registrering, ställa krav på oss politiker och underlätta för folkrörelserna. En självklarhet borde vara offentliga register hos EU:s institutioner för alla påtryckare, något som Vänsterpartiet kräver i vår rapport Lobby (Vänsterpartiet, 2009). För registrering ställer EU-parlamentet som bekant krav på namn och adress och att man ska skriva under en uppförandekod, men det riktigt intressanta blir ju när lobbyisterna avkrävs att berätta på vems uppdrag de arbetar och – helst – också hur mycket de fakturerar dessa företag. Sedan den 23 juni 2008 finns EU-kommissionens frivilliga register för lobbyister, »Register of interest representatives« (31). Genom att registrera sig där förbinder man sig att följa en allmänt hållen uppförandekod samt att lämna ut sin adress. I början av februari i år hade drygt 1 000 organisationer och företag registrerat sig, en bråkdel av det totala antalet lobbyister i Bryssel.

USA har kommit mycket längre än EU med sin »Lobbying Disclosure Act« (införd 1995), där lobbyisterna måste redovisa sina budgetar och berätta vilka deras uppdragsgivare är. De måste också flera gånger per år uppdatera vilka de arbetar för.

Skulle detta vara ett generellt krav på alla lobbyister skulle ingen byrå eller uppdragsgivare drabbas av offentlighetskraven. Alla skulle behandlas lika. På både lobbyister och politiker borde det vara krav att avrapportera gåvor och tjänster. Om kraven är lika på båda parter blir det en form av dubbelkontroll: man rapporterar den och den middagen, resan eller vad det nu kan vara (om man nu tar emot sådant) för att ha ryggen fri om den andra parten rapporterar. På politikerna borde det också vara självklart att redovisa vilka externa påtryckare man träffat i arbetet med en rapport. Irländska EU-parlamentarikern Avril Doyle gjorde det i rapporten om EU:s handelssystem för utsläppsrätter där hos listade alla påtryckare som deltagit i arbetet i en bilaga. Det blev 168 stycken för några månaders arbete. Industrin var i klar majoritet. Allt från Hill&Knowlton, Burson-Marsteller, Irish Dairy Association, Eurofer, Dow, Business Europe till Svensk energi. Miljöorganisationer och representanter för utvecklingsländer var lätträknade.

Ett annat intressant exempel från USA är Barack Obamas nya krav på lobbyister och anställda i Vita huset, formulerat i »Ethics Commitments by Executive Branch Personnel«. Syftet är att få stopp på fenomenet med svängdörrar mellan den politiska makten och de utomstående påtryckarna. Under George W Bushs styre har svängdörrsproblemet kanske varit mer påtagligt än innan. Inte bara rådgivarna, utan faktiskt en stor del av hans ministrar hade tunga uppdrag inom den nordamerikanska olje- och vapenindustrin. Obamas nya krav innebär stopp för dem som tidigare arbetat som lobbyister att få uppdrag för regeringen samt att tidigare anställda i Vita huset
förbjuds återkomma dit som lobbyister. Den tillträdande hälsoministern Tom Daschle avgick inte bara för att han hade underlåtit att betala in hundratusentals dollar i skatt, utan också för att han hade haft lobbyuppdrag inom hälsoområdet innan han blev tilltänkt som minister.

Vad skulle hända om liknande krav infördes i EU-systemet? Det är helt uppenbart att många svängdörrar skulle måsta stängas igen. Det skulle ställa krav på ett helt annat arbetssätt. Det skulle vara hälsosamt och en demokratisk välgärning.

Noter:
30. Kreabs lobbyverksamhet för de polska kolintressena avslöjades i Sveriges
Radio, 1/3-09.

31. Registret finns på https://webgate.ec.europa.eu/transparency/regrin/welcome.do